Long long time..

Tiden tickar iväg så fort.. Känner mig så ensam här i Kalmar, ingen cissi, ingen miia.. inte någonting. Min lägenhet är borta den 15 augusti, då är jag inte längre Kalmarbo, då är jag hemlös? Vad har jag tänkt med mitt liv nu egentligen? Just nu känner jag mig ganska uppgiven bara.. när jag packar mina lådor och stänger min lägenhetsdörr och låser för sista gången då har jag avslutat ett till kapitel i mitt liv. Jag borde vara lycklig för det nya kapitlet som startar i mitt liv men jag hatar att inte veta, jag vill kunna planera, jag vill veta.

Ovisshet gillar jag inte, det skapar hundra olika tankar och funderingar.. vilket ofta leder till en klump i magen och tårar som rullar ner för kinden. Jag vill inte ha massa funderingar, dom gör mitt huvud olidligt... Paniken kryper lite smått fram, jag vill inte det där. Inte det där igen, kommer jag orka det? Det vet jag inte om jag gör...

Nu ska jag sluta svamla om min uppgivenhet och klumpar i magen.. Nu ska jag fortsätta lyssna på mina ballader och ja, vara lite ledsen över kapitlet som snart är över.. det behöver jag få vara, så kan det bli bättre sen..

Love

//Sofy