En dimma tjock som bomull..

Ja, imorn är det 1:a juli.. var har juni tagit vägen? Vart tog maj vägen?

Känns som att mitt liv bestått av en dimma, tjock som bomull och att jag är rädd för vad som finns där i dimman.. vägen bakom mig rasade bit efter bit så jag var tvungen att gå mot dimman. När jag var i kanten på dimman stängde jag ögonen, höll för öronen och tog ett djupt andetag sedan rusade jag igenom dimman.. Nu står jag på andra sidan dimman och undar hur jag kom hit och vad som ligger kvar där inne i den tjocka skrämmande dimman.. det är mycket som fattas men vad är det egentligen som jag tappade när jag sprang allt jag orkade den där kvällen?

Jag tittar mot dimman, jag funderar om jag vill veta vad som tappats och vad som ligger och lurar där inne i den mörkaste och tjockaste dimman.. Det är något som lockar där inne men den känslan jag hade när jag var på andra sidan dimman ligger kvar djupt inom mig och hindrar mig från att våga gå in igen.
Men det som ligger där inne, det kanske kan ändra mitt liv?

//Sofia